av Per Edvin Sköld
Per-Edvin Sköld skrev en text om sin mor, Hon var för oss hemmets härd, i boken Min mor : 45 svenska män och kvinnor om sina mödrar ; med 90 porträtt / under redaktion av Ivan Oljelund, Lindblads 1946.
Min mor hette som flicka Maria Sofia Nilsson. Hon var född den 12 juni 1870. Hennes far, Nils Trulsson, var från födseln krympling. För sitt goda huvuds skull sändes han som ung till seminariet i Lund och blev sedan skollärare i hemsocknen, Svedala. Hans hetsiga humör ledde till konflikt med sockenmännen; i vredesmod tog han avsked och försökte därefter försörja sin stora familj genom att försälja alstren av sin egen handaslöjd. Det gick dåligt. För att hålla den rena svälten borta fingo barnen, såsom den tidens sed var, ibland gå ut till de besuttna jordbrukarna och tigga. Min mor hade någon gång fått vara med om denna hantering. Hon visste vad fattigdom ville säga.
Min mors livsuppgift blev arbetarhustruns, sådan den tedde sig på södra Skånes landsbygds under förra århundradets sista och detta århundrades första decennium. Såsom gift hade hon det materiellt sett bättre än som barn. Far hade nämligen bra och stadigt säsongsarbete både sommar och vinter som tegelbruksarbetare och ångtröskemaskinist. Ganska tidig skaffade han sig dessutom ett litet småbruk, som han brukade vid sidan av lönearbetet. Det var dock helt naturligt mor och vi barn, som fingo utföra det mesta av jordbruksarbetet. Mor bidrog också till familjens uppehälle genom att deltaga i skördearbete, rensning och upptagning av sockerbetor och andra likartade arbeten hos olika jordbrukare i orten. Därtill hade hon att sköta om make och barn. Sex barn gav hon livet under en period av tjugo år. Allt detta skulle ingalunda gjort hennes lott beklagansvärd. I det stora hela skulle hon haft det bättre än många andra, om hon inte varit klen till hälsan. Det var hon emellertid så långt tillbaka jag kan minnas. Vad slags sjukdom hon led av under mina uppväxtår blev nog aldrig utrett. Barn och arbete spelade väl in. Slutligen efter sista barnets födelse och snart därefter inträffade död, bröts hon ner och var under sina återstående tretton till fjorton levnadsår närmast en invalid, ofta bunden vid sjukbädden. Hon dog 1925. Hennes öde blev sålunda ytligt sett beklagansvärt. Men jag har en säker förnimmelse av att hon i alla fall kände sig övervägande lycklig i sin tillvaro.
Så vitt jag kan förstå, voro orsakerna till denna hennes inre tillfredställelse tvenne. Den första och ingalunda avgörande var att hon under största delen av sitt liv fick vara bosatt på en ort, vars miljö kom henne att trivas. Det gamla patriarkaliska bondesamhället med dess människovärdering efter mantal, traditionsbundenhet och formkristendom var hon avogt inställd emot. Dels berodde detta måhända därpå att hon som barn känt sig förödmjukad inför den besuttna bondebefolkningen. Dels tror jag, att hon ibland, särskilt i början av sitt äktenskap, tyckte sig vara i strid med detta samhälle om far, som på vintrarna levde i dess miljö. Själv kände hon ingen dragning dit. Under ett par korta perioder var vår familj bosatt i en dylik konservativ omgivning. Då vantrivdes mor. Men i den lilla arbetarbyn Toarp i Oxie socken trivdes hon. De hade skakat av sig det mesta patriarkalismen. Något politiskt uppvaknande skedde icke under nittiotalet. Men en ny mentalitet på gott och ont, formlös och nyfiken på världen och tingen, gjorde sig gällande. Här fann mor sig väl tillrätta. Hon luktade någon gång på sekterismens kristendom. Med den grep henne ej. Så bröt arbetarrörelsen igenom på orden. Dess anda blev hennes.
Huvudorsaken till att mor trots allt var en lycklig människa låg dock i det harmoniska äktenskap, vari mina föräldrar levde. Både som barn och senare reflekterade jag ofta över detta. Hos oss var det aldrig någon ovänskap. Givetvis fälldes ibland på ömse håll hetsiga ord men sällan samtidigt. Om den ene stormade, hade ofta den andra glimten i ögat. Men blev det sammanstötning, var den snart förbi, och solen sken åter och varmare än förut. Far och mor voro verkligt kära i varandra. Far var genom kynne och kanske också uppfostran obenägen att visa sina känslor offentligt. Till och med när han smekte oss barn, låg det trots hans stora barnkärhet ändå något tafatt däröver. Mor däremot visade vad hon kände. Hon var alls inte ängslig för att göra sin man förlägen inför andra med sina karesser. Hon var svartsjuk — sällan gent emot andra kvinnor, ty därtill hade hon inte tillfälle — men mot fars manliga vänner, hans arbete och så småningom också förtroendeuppdrag.
Lika intensiv var hon i sina känslor gent emot oss barn. Make och barn var hennes värld. Detta kom starkt till uttryck under vår uppfostran. Denna inriktade sig främst mot två mål. Vi skulle för det första vara välartade barm och bli hederliga och ärliga människor. Vidare skulle vi hållas till arbete och läras aktsamhet om kläder, skolböcker och alla andra ägodelar, som vi hade att ta befattning med, för att därigenom grundlägga arbetsamhet och hushållsamhet. Om detta program voro föräldrarna djupt eniga. Även metoderna voro självskrivna. Det skulle gå med lock och pock. Sedelärande berättelser ur livet, förmaningar, tillrättavisningar och aga. Mor svek ingalunda i programmets genomförande heller. Men det fanns en olikhet mellan föräldrarna. Far fodrade mer av oss än av andra. I tvivelaktiga fall, om det inte var absolut klart var skulden låg, godtog han andras klagomål på oss med åtföljande bestraffning. Mor däremot kämpade för sina ungar. Hon var mera advokat än domare.
Mor eftersträvade att själv klara av uppkommande behov av ingripande. Om vi skrämt grannens får eller ryckt någon jänta i hårflätan, talade hon den förfördelade till rätta och gav oss stryk. Hade någon av oss i övermod plumsat i något dike och sölat ner strumporna eller klättrat i träd och rivit sönder byxorna, grep hon sig an med både förmaningar och aga. Men hon gav far underrättelse om de löpande händelserna — sedan vi somnat på kvällen. Eftersom far oftast lämnade hemmet på morgnarna, innan vi vaknat, blev på så sätt sakerna något för gamla, innan han fick tillfälle att gripa in. Men mor hade en stark taktisk känsla för hur långt detta system kunde drivas. Hade vi tillåtit oss något, som aldrig så litet tangerade drummelaktighet, eller hade vi råkat göra åverkan, som måste leda till utgifter, anmälde hon genast det inträffade i högre instans. Detta fruktade vi. Far agade oss ytterst sällan. Gjorde han det, var det likväl med besked. Men han tillrättavisade oss på ett sätt, som gav oss förnimmelse av förtappelsen iskyla. Vi älskade och aktade honom och voro stolta över honom, som vi göra och äro i den dag som är, men han stod över oss, var något förmer, medan mor liksom var en av oss. När vi pojkar blevo större, spelades det inte så litet av teater mellan mor och oss. Det gällde att snabbt bekänna sin skuld för henne och ta emot agan, för att hon i sin tur skulle kunna avlägga rapport och anmäla, att bestraffningen ägt rum. Vi jämrade oss under de rätt kraftlösa slagen för att få henne att tro att de hade verkan. Men vi genomskådade varandra ömsesidigt.
Särskilt vanartade voro vi väl inte, och därför voro dylika rättsliga uppgörelser ingalunda daglig kost. Men de förekommo och synas mig lasta ett särskilt ljus över vårt förhållande till mor. Detta tog sig i allmänhet långt varmare och innerligare ut. Hon var vår förtrogna, vår uppmuntrare i medgången och tröstande i motgången och vår ombudsman hos far, när det gällde att utverka någon förmån eller något medgivande. Hon var vår arbetskamrat på åkern och i ladugården, liksom vi voro hennes små hjälpredor i hemmets bestyr. Hon följde intresserad våra lekar och sjöng sin ungdoms romantiska visor för oss. Så släppte hon också sin fantasi lös och berättade.
Båda föräldrarna berättade gärna — ofta i skymningsstunder, sedan dagsljuset sinat och innan lampan blivit tänd. Delvis hade de samma — under deras livstid inträffade märkligare händelser, försedda med lämpliga sedelärande poänger. Men i övrigt voro de skilda berättartyper. Far hade sinne för situationskomik, vilket passade bra till de skildringar ur bygdens och släktens kulturhistoria, som han gärna sysslade med. Mor strävade mera mot det dramatiska. Hon förde en alltid fram mot klimax. Så var det även i vardagens uppfostrargärning. Jag glömmer aldrig — för att taga ett exempel — det djupa bekymmer och väldiga ansvar jag kände, när hon en gång tog en ettöring från en list på väggklockan och visade mig. Det var, sade hon, allt vad pengar som fanns i huset, och det dröjde så och så länge, innan det blev några inkomster. Här gällde det att inte ställa till med några utgifter under tiden. För en pojke, som saknade all möjlighet att skilja mellan tillgång och likviditet, tedde läget sing minst sagt oroande. Att det inte tillät någon spendersamhet insågs omedelbart.
Detta mors sinne för det dramatiska var sannolikt orsaken till att hon gärna berättade om folktrons osynliga väsen. Det rörde sig om skogsmannen och skogssnuvan, om varulv, tomtenisse och bäckahäst. Med en blandning av skräck och tjusning fördes vi in i skogens ensamhet och halvdunkel. Det knäppte och viskade ikring en. Men man såg ingenting. Det var till den egna barndomens skogar kring Yddingesjön mor förde oss. De voro också där oss det största i den vägen vi kände, betydligt mera än de enstaka lundar kring Skabersjön, som tillhörde vår normala erfarenhet. Men vi mötte också den ensamt liggande slättgården i hennes berättelser. Inte som vi voro vana att se den lummig och idyllisk på dagen utan omhöljd av nattens mörker med allt som rörde sig och tassade däri. Vad skönt det kändes att bo mitt bland andra människor, hur tryggt att sitta kring lampan med alla de sina kring sig. Men ack hur kusligt att i mörka kvällen få springa just till en sådan där ensam gård med bud från far eller att upptäcka, att solen höll på att gå ner, när man som bäst badade i den lilla ån.
Ett och annat hade mor självt upplevt. Nå ja, vad det nu egentligen var, kunde kanske inte avgöras — men underligt var det. I den dag som är, kan jag inte med säkerhet avgöra, om hon själv trodde på den värld hon sålunda trollade fram. Sannolikt gjorde hon det inte. Hon var nog bara sagoberättaren, som fritt lekte med gammalt stoff och formade det efter sin egen inbillning. Hon kom mig att ägna en del av min studietid åt att närmare studera denna värld. Men hon lärde mig framför allt, att fantasiens rike inte är det minst betydelsefulla.
Hon var för oss hemmets härd, som gav vila och värme och livade våra sinnen. Så var det, när barnen voro små och familjen ännu var samlad. Så blev det, sedan vi en efter en flugit ut. Fast hon var en sjuklig, än vilande i sin säng, än sittande i sin soffhörna med stickstrumpan i knäet, samlades vi kring henne. Hon lyste upp för var och en som kom, och hennes kärlek band oss samman. Det gör den än i dag mer än tjugo år efter det hennes blick för alltid slocknat. För oss sitter hon forfarande i sin soffhörna, och vi alltjämt kring henne.
