Historia

Toftaröd är en by i skogsbygden i norra delen av Höörs kommun. Den ligger cirka sex kilometer öster om Norra Rörum. Gården Toftaröd 1:4 köptes 1927. Den 1 april det året flyttade Edit och Per Edvin Sköld med sina tre små söner Nils, Per och Lars dit från Kämpinge i dåvarande Rängs kommun. Året därpå föddes dottern Margareta.

Efter något år fann familjen att den inte själv kunde sköta den arbetskrävande gården. Edit Skölds yngste bror, Gunnar Persson, tog hand om jord och djur och förblev arrendator under decennier, varpå hans son Per Gunnar tog över. Sedan 1970-talet har följt ytterligare tre arrendatorer. Skogen har allt sedan starten skötts av familjen Sköld.

Gården består av 80 hektar skog, 11 hektar åker och 16 hektar betesmark. Nära 60 procent av skogen är beväxt med gran och 20 procent med bok. Det finns också bestånd av bl.a. ek och lärk. Många gamla stengärdsgårdar i skogen vittnar om att gårdens djur ända fram till slutet av 1920-talet släpptes på bete där.
Boningshuset uppfördes på den nuvarande platsen 1879/1880. Då flyttades loglängan och delar av stallängan dit. Gården låg tidigare öster om vägen intill granngården Toftaröd 1:3. Åldern på vagnsporten är okänd. Svinhuset uppfördes 1935 som en vinkelbyggnad till stallbyggnaden. Maskinhallen tillkom 1950.
1990 färdigställde Nils Sköld d.ä. sina minnesanteckningar om Toftaröd. Främst gäller de 1920- och 1930-talen med beskrivningar av byn, gården och arbetet där under denna tid.

Anteckningarna förvaras i gårdens arkiv. En kopia finns i kommunbiblioteket i Norra Rörum. En komplettering till dessa anteckningar har gjorts av Lars Sköld d.ä. Också den finns i arkivet. Till den senare har fogats en kopia av ”Utdrag av minnesanteckningar, gjorda av Jöns Källblad troligen under 1920-talet efter då eller senare förstörda källor”. Originalet till Jöns Källblads anteckningar förvaras i granngården Toftaröd 1:3. Jöns Källblad var en präst, som växte upp på gården 1:4 under 1860- och 1870-talen. Ett av boningshusets rum kallades förr efter honom för ”prästarummet”. Det rummet låg närmast till höger om familjens ingång från gårdssidan.
Gårdarna Toftaröd 1:3 och 1:4 har varit och är byns äldsta och största.  Under flera decennier på 1800-talet ägde ett sambruk rum. Ägare till de båda gårdarna kan spåras tillbaka till 1600- och 1700-talen.

På gamla kartor, bl.a. från laga skiftet 1835, finns två torp på gården – Andreasatorpet och Pilatorpet. Till vartdera torpet hörde en liten åker och en slåtteräng. Husgrunden till Andreasatorpet finns kvar under buskarna nära ingången till åkern Andreasalyckan. I sluttningen på andra sidan av vägen finns rester av en stensatt brunn. Torpets slåtteräng – Andreasaängahaven – är en äng med enstaka lövträd långt ut längs bäcken.

Det finns fördjupningar i marken efter Pilatorpet. Ytterligare en del uppgifter om Pilatorpet finns i Nils Skölds minnesanteckningar. Till Pilatorpet, som låg i sluttningen mot en våtmark, kommer man via inre delen av Vedplatsen och stigen till vänster. Den tillhörande åkern, Pilavången, är numera beväxt med gran. Slåtterängen, Pilaängahaven, är en sankmark längs bäcken.

Högre upp i bäcken finns ett gammalt möllefall, som var gemensamt för hela byn. Rester av kvarndammen och en kvarnsten finns kvar.

Televerket lade 1939 en rikskabel över gårdens mark. För framtida reparationsberedskap byggdes då bilvägen från Vedplatsen och vidare ut i skogen till en vändplan intill några stora stenblock. Av en slump fick gården genom kabelarbetet också sin tidigare mycket besvärliga vattenfråga löst. Vid grävningarna kom man strax söder om trädgården rakt på en källåder. En ny brunn grävdes i samma vattenåder. Pump och hydrofor placerades i källaren. Sedan dess har vattenförsörjningen varit god.

Gårdens yttersta gräns mot kyrkbyn slutar i en spets – ”Spissen” – vid Röe bäck. Där ligger ett stort stenblock. Här passerar den nu restaurerade kyrkostigen från Toftaröd till Norra Rörum. Leden är rödmarkerad. I Norra Rörum börjar leden vid kyrkogårdens parkeringsplats och slutar vid ett vägskäl i Toftaröd, 100 meter norr om fritidshusområdet. Det är en cirka 5 kilomètre lång och trevlig skogspromenad.

En annan och lättare tur som kan rekommenderas går från gården till Andreasalyckan, där man tar den lilla vägen till vänster upp förbi ruinerna efter en nedbrunnen gård. Här börjar en delvis nyanlagd traktorväg, som leder förbi en damm och sedan ansluter till den rödmarkerade kyrkostigen. Ute vid stora vägen kan man vända åter hem till vår gård.

Inom var och en av de fyra släktgrenarna finns det delägare, som tillsammans har 25/100 andel i gården. I slutet av 2006 kom ägarna i ett avtal överens om att de såsom en släktförening ska ansvara för gårdens skötsel. Avtalet fastställer att andel i fastigheten ska vara respektive ägares enskilda egendom. Föreningen har enligt avtalet en styrelse, som består av fyra ledamöter med fyra personliga suppleanter, i båda fallen en från varje släktgren. En ställföreträdare för samtliga ägare, som också är styrelsens ordförande, sköter gårdens löpande förvaltning. Ställföreträdare är Lars Sköld d.y.

Per Edvin Sköld (S) talar om fosterlandskärlek

Statsrådet och chefen för försvarsdepartementet Per Edvin Sköld talar om fosterlandskärlek ( patriotism ) under början av Andra Världskriget. Året är 1940.

Sveriges första "landstingskvinna".

Det är fru Edith Sköld, bördig från Malmö och vid valet i Oxie och Skytts härad utsedd till ledamot av landstinget, som äger rätt till titeln av Svergies första kvinnliga "landstingsman". Med den nya rösträttsreformen har ju kvinnan fått stora möjligheter att deltaga i det politiska livet, och fru Sköld har redan åtskilliga medsystrar i landstingen. Hennes man är andra kammarens yngsta ledamot socialdemokraten P. E. Sköld.

18 maj 1919, Allers Familj Journal.

Margareta Biörnstad, 1928–201

Förre riksantikvarien Margareta Biörnstad, född Sköld, Stockholm, har avlidit 91 år gammal Hon sörjes närmast av barn och barnbarn.

Med Margareta Biörnstad har en storhetstid för svensk kulturmiljövård gått i graven, en storhetstid som hon själv lade grunden till. Med socialt patos, obegränsad integritet och klarsyn ledde hon som överantikvarie vid Riksantikvarieämbetet 1972–1987 en utveckling som placerade det antikvariska perspektivet som en självklar del i samhällsplaneringen. Som ledamot i 1965 års musei- och utställningssakkunniga, Mus 65, kunde hon verka för stora omorganisationer, av inte bara riksantikvarieämbetet, där hon som arkeolog hade varit verksam sedan 1951, utan också med tillkomsten av en kulturmiljöenhet vid länsstyrelserna.

Under hennes tid presenterades 1974 en kulturpolitik som i öppenhet och engagemang inte har överträffats med teser som att de det byggda kulturarvet omfattar hela samhällets historia och att dess bevarande är en viktig del för vår känsla av trygghet i samhället.

Att hon var arkeolog hindrade inte Margareta Biörnstad från att aktivt verka för den nya syn på byggnadsvård som man kan säga lanserades med Byggnadsvårdsåret 1975 och för de det nya synsättet att brett infoga industrimiljöerna i kulturmiljövårdens ansvarsområde. Det var också under 1970-talet som kulturmiljövården fick åtminstone något sånär anständiga medel för att stödja kulturhistorisk restaurering.

Under sex år , från 1987 till 1993, kunde Margareta Biörnstad som riksantikvarie skörda frukter av sitt arbete, men hon fick också uppleva den nedrustning av verksamhetsområdet som sedan dess har skett. Helt i linje med sin allmänpolitiska syn engagerade hon sig i ledningen för det 1995 startade Kulturarv utan gränser och dess verksamhet vid återuppbyggnaden av Bosnien och Hercegovina. Hon tilldelades en mycket lång rad hedersutmärkelser.

Margareta Biörnstad var van vid att spela med de stora grabbarna, som dotter till det socialdemokratiska statsrådet Per Edvin Sköld och syster till framgångsrika bröder. Hennes intellekt, vältalighet och inneboende auktoritet gjorde henne till en självklar ledare. Det var också hon som med sitt vida kulturpolitiska program kunde attrahera undertecknad att söka några outplånliga läroår hos henne vid mitten av 1970-talet.

/Fredric Bedoire, Professor emeritus

Snöstorps socken. Tolarpsgraven. Professor Holger Arbman talar vid gånggriften under Arkeologiska samfundets utflykt september 1965. Fr v: Gerhard Winberg, Arne Modén, Margareta Biörnstad, K G Selinge, Holger Arbman, Sune Zachrisson, Bernt Einerstam.

Källa: Hallands Konstmuseum

"Namn vi minns" i Göteborgs-Posten

För 129 år sen, 1891, föddes socialdemokraten Per-Edvin Sköld. Han var lantarbetare men satt 23 år i regeringen som jordbruksminister, handelsminister, försvarsminister och slutligen finansminister. Som försvarsminister under andra världskriget motsatte han sig att tyska trupper skulle få transporteras genom Sverige från den ockuperade Norge till Finland. Sköld avled 1972.

"Kuppartat partiledarval blev historisk succé" i Svenska Dagbladet

"De tyngsta socialdemokraterna, män som Per Edvin Sköld och Ernst Wigforss, ville till varje pris förhindra att socialministern blev statsminister. Statsekonomiskt sett skulle det vara rena katastrofen. Problemet var bara att de själva inte skulle ha skuggan av en chans att besegra Möller. Wigforss må ha varit hur intellektuellt briljant som helst – han var och förblev finansminister i åtstramningstider och sådana blir aldrig populära. Sköld var allmänt uppfattad som regeringens buffel. Han visste att folk inte skulle rösta på honom."

https://www.svd.se/a/8mx9nW/kuppartat-partiledarval-blev-historisk-succe

Hon var för oss hemmets härd

av Per Edvin Sköld

Per-Edvin Sköld skrev en text om sin mor, Hon var för oss hemmets härd, i boken Min mor : 45 svenska män och kvinnor om sina mödrar ; med 90 porträtt / under redaktion av Ivan Oljelund, Lindblads 1946.

Min mor hette som flicka Maria Sofia Nilsson. Hon var född den 12 juni 1870. Hennes far, Nils Trulsson, var från födseln krympling. För sitt goda huvuds skull sändes han som ung till seminariet i Lund och blev sedan skollärare i hemsocknen, Svedala. Hans hetsiga humör ledde till konflikt med sockenmännen; i vredesmod tog han avsked och försökte därefter försörja sin stora familj genom att försälja alstren av sin egen handaslöjd. Det gick dåligt. För att hålla den rena svälten borta fingo barnen, såsom den tidens sed var, ibland gå ut till de besuttna jordbrukarna och tigga. Min mor hade någon gång fått vara med om denna hantering. Hon visste vad fattigdom ville säga.

Min mors livsuppgift blev arbetarhustruns, sådan den tedde sig på södra Skånes landsbygds under förra århundradets sista och detta århundrades första decennium. Såsom gift hade hon det materiellt sett bättre än som barn. Far hade nämligen bra och stadigt säsongsarbete både sommar och vinter som tegelbruksarbetare och ångtröskemaskinist. Ganska tidig skaffade han sig dessutom ett litet småbruk, som han brukade vid sidan av lönearbetet. Det var dock helt naturligt mor och vi barn, som fingo utföra det mesta av jordbruksarbetet. Mor bidrog också till familjens uppehälle genom att deltaga i skördearbete, rensning och upptagning av sockerbetor och andra likartade arbeten hos olika jordbrukare i orten. Därtill hade hon att sköta om make och barn. Sex barn gav hon livet under en period av tjugo år. Allt detta skulle ingalunda gjort hennes lott beklagansvärd. I det stora hela skulle hon haft det bättre än många andra, om hon inte varit klen till hälsan. Det var hon emellertid så långt tillbaka jag kan minnas. Vad slags sjukdom hon led av under mina uppväxtår blev nog aldrig utrett. Barn och arbete spelade väl in. Slutligen efter sista barnets födelse och snart därefter inträffade död, bröts hon ner och var under sina återstående tretton till fjorton levnadsår närmast en invalid, ofta bunden vid sjukbädden. Hon dog 1925. Hennes öde blev sålunda ytligt sett beklagansvärt. Men jag har en säker förnimmelse av att hon i alla fall kände sig övervägande lycklig i sin tillvaro.

Så vitt jag kan förstå, voro orsakerna till denna hennes inre tillfredställelse tvenne. Den första och ingalunda avgörande var att hon under största delen av sitt liv fick vara bosatt på en ort, vars miljö kom henne att trivas. Det gamla patriarkaliska bondesamhället med dess människovärdering efter mantal, traditionsbundenhet och formkristendom var hon avogt inställd emot. Dels berodde detta måhända därpå att hon som barn känt sig förödmjukad inför den besuttna bondebefolkningen. Dels tror jag, att hon ibland, särskilt i början av sitt äktenskap, tyckte sig vara i strid med detta samhälle om far, som på vintrarna levde i dess miljö. Själv kände hon ingen dragning dit. Under ett par korta perioder var vår familj bosatt i en dylik konservativ omgivning. Då vantrivdes mor. Men i den lilla arbetarbyn Toarp i Oxie socken trivdes hon. De hade skakat av sig det mesta patriarkalismen. Något politiskt uppvaknande skedde icke under nittiotalet. Men en ny mentalitet på gott och ont, formlös och nyfiken på världen och tingen, gjorde sig gällande. Här fann mor sig väl tillrätta. Hon luktade någon gång på sekterismens kristendom. Med den grep henne ej. Så bröt arbetarrörelsen igenom på orden. Dess anda blev hennes.

Huvudorsaken till att mor trots allt var en lycklig människa låg dock i det harmoniska äktenskap, vari mina föräldrar levde. Både som barn och senare reflekterade jag ofta över detta. Hos oss var det aldrig någon ovänskap. Givetvis fälldes ibland på ömse håll hetsiga ord men sällan samtidigt. Om den ene stormade, hade ofta den andra glimten i ögat. Men blev det sammanstötning, var den snart förbi, och solen sken åter och varmare än förut. Far och mor voro verkligt kära i varandra. Far var genom kynne och kanske också uppfostran obenägen att visa sina känslor offentligt. Till och med när han smekte oss barn, låg det trots hans stora barnkärhet ändå något tafatt däröver. Mor däremot visade vad hon kände. Hon var alls inte ängslig för att göra sin man förlägen inför andra med sina karesser. Hon var svartsjuk — sällan gent emot andra kvinnor, ty därtill hade hon inte tillfälle — men mot fars manliga vänner, hans arbete och så småningom också förtroendeuppdrag.

Lika intensiv var hon i sina känslor gent emot oss barn. Make och barn var hennes värld. Detta kom starkt till uttryck under vår uppfostran. Denna inriktade sig främst mot två mål. Vi skulle för det första vara välartade barm och bli hederliga och ärliga människor. Vidare skulle vi hållas till arbete och läras aktsamhet om kläder, skolböcker och alla andra ägodelar, som vi hade att ta befattning med, för att därigenom grundlägga arbetsamhet och hushållsamhet. Om detta program voro föräldrarna djupt eniga. Även metoderna voro självskrivna. Det skulle gå med lock och pock. Sedelärande berättelser ur livet, förmaningar, tillrättavisningar och aga. Mor svek ingalunda i programmets genomförande heller. Men det fanns en olikhet mellan föräldrarna. Far fodrade mer av oss än av andra. I tvivelaktiga fall, om det inte var absolut klart var skulden låg, godtog han andras klagomål på oss med åtföljande bestraffning. Mor däremot kämpade för sina ungar. Hon var mera advokat än domare.

Mor eftersträvade att själv klara av uppkommande behov av ingripande. Om vi skrämt grannens får eller ryckt någon jänta i hårflätan, talade hon den förfördelade till rätta och gav oss stryk. Hade någon av oss i övermod plumsat i något dike och sölat ner strumporna eller klättrat i träd och rivit sönder byxorna, grep hon sig an med både förmaningar och aga. Men hon gav far underrättelse om de löpande händelserna — sedan vi somnat på kvällen. Eftersom far oftast lämnade hemmet på morgnarna, innan vi vaknat, blev på så sätt sakerna något för gamla, innan han fick tillfälle att gripa in. Men mor hade en stark taktisk känsla för hur långt detta system kunde drivas. Hade vi tillåtit oss något, som aldrig så litet tangerade drummelaktighet, eller hade vi råkat göra åverkan, som måste leda till utgifter, anmälde hon genast det inträffade i högre instans. Detta fruktade vi. Far agade oss ytterst sällan. Gjorde han det, var det likväl med besked. Men han tillrättavisade oss på ett sätt, som gav oss förnimmelse av förtappelsen iskyla. Vi älskade och aktade honom och voro stolta över honom, som vi göra och äro i den dag som är, men han stod över oss, var något förmer, medan mor liksom var en av oss. När vi pojkar blevo större, spelades det inte så litet av teater mellan mor och oss. Det gällde att snabbt bekänna sin skuld för henne och ta emot agan, för att hon i sin tur skulle kunna avlägga rapport och anmäla, att bestraffningen ägt rum. Vi jämrade oss under de rätt kraftlösa slagen för att få henne att tro att de hade verkan. Men vi genomskådade varandra ömsesidigt.

Särskilt vanartade voro vi väl inte, och därför voro dylika rättsliga uppgörelser ingalunda daglig kost. Men de förekommo och synas mig lasta ett särskilt ljus över vårt förhållande till mor. Detta tog sig i allmänhet långt varmare och innerligare ut. Hon var vår förtrogna, vår uppmuntrare i medgången och tröstande i motgången och vår ombudsman hos far, när det gällde att utverka någon förmån eller något medgivande. Hon var vår arbetskamrat på åkern och i ladugården, liksom vi voro hennes små hjälpredor i hemmets bestyr. Hon följde intresserad våra lekar och sjöng sin ungdoms romantiska visor för oss. Så släppte hon också sin fantasi lös och berättade.

Båda föräldrarna berättade gärna — ofta i skymningsstunder, sedan dagsljuset sinat och innan lampan blivit tänd. Delvis hade de samma — under deras livstid inträffade märkligare händelser, försedda med lämpliga sedelärande poänger. Men i övrigt voro de skilda berättartyper. Far hade sinne för situationskomik, vilket passade bra till de skildringar ur bygdens och släktens kulturhistoria, som han gärna sysslade med. Mor strävade mera mot det dramatiska. Hon förde en alltid fram mot klimax. Så var det även i vardagens uppfostrargärning. Jag glömmer aldrig — för att taga ett exempel — det djupa bekymmer och väldiga ansvar jag kände, när hon en gång tog en ettöring från en list på väggklockan och visade mig. Det var, sade hon, allt vad pengar som fanns i huset, och det dröjde så och så länge, innan det blev några inkomster. Här gällde det att inte ställa till med några utgifter under tiden. För en pojke, som saknade all möjlighet att skilja mellan tillgång och likviditet, tedde läget sing minst sagt oroande. Att det inte tillät någon spendersamhet insågs omedelbart.

Detta mors sinne för det dramatiska var sannolikt orsaken till att hon gärna berättade om folktrons osynliga väsen. Det rörde sig om skogsmannen och skogssnuvan, om varulv, tomtenisse och bäckahäst. Med en blandning av skräck och tjusning fördes vi in i skogens ensamhet och halvdunkel. Det knäppte och viskade ikring en. Men man såg ingenting. Det var till den egna barndomens skogar kring Yddingesjön mor förde oss. De voro också där oss det största i den vägen vi kände, betydligt mera än de enstaka lundar kring Skabersjön, som tillhörde vår normala erfarenhet. Men vi mötte också den ensamt liggande slättgården i hennes berättelser. Inte som vi voro vana att se den lummig och idyllisk på dagen utan omhöljd av nattens mörker med allt som rörde sig och tassade däri. Vad skönt det kändes att bo mitt bland andra människor, hur tryggt att sitta kring lampan med alla de sina kring sig. Men ack hur kusligt att i mörka kvällen få springa just till en sådan där ensam gård med bud från far eller att upptäcka, att solen höll på att gå ner, när man som bäst badade i den lilla ån.

Ett och annat hade mor självt upplevt. Nå ja, vad det nu egentligen var, kunde kanske inte avgöras — men underligt var det. I den dag som är, kan jag inte med säkerhet avgöra, om hon själv trodde på den värld hon sålunda trollade fram. Sannolikt gjorde hon det inte. Hon var nog bara sagoberättaren, som fritt lekte med gammalt stoff och formade det efter sin egen inbillning. Hon kom mig att ägna en del av min studietid åt att närmare studera denna värld. Men hon lärde mig framför allt, att fantasiens rike inte är det minst betydelsefulla.

Hon var för oss hemmets härd, som gav vila och värme och livade våra sinnen. Så var det, när barnen voro små och familjen ännu var samlad. Så blev det, sedan vi en efter en flugit ut. Fast hon var en sjuklig, än vilande i sin säng, än sittande i sin soffhörna med stickstrumpan i knäet, samlades vi kring henne. Hon lyste upp för var och en som kom, och hennes kärlek band oss samman. Det gör den än i dag mer än tjugo år efter det hennes blick för alltid slocknat. För oss sitter hon forfarande i sin soffhörna, och vi alltjämt kring henne.