Dödsruna för Margareta Biörnstad i Svenska Dagbladet (12 november 2019)

Förre riksantikvarien Margareta Biörnstad, född Sköld, Stockholm, har avlidit 91 år gammal Hon sörjes närmast av barn och barnbarn.

Med Margareta Biörnstad har en storhetstid för svensk kulturmiljövård gått i graven, en storhetstid som hon själv lade grunden till. Med socialt patos, obegränsad integritet och klarsyn ledde hon som överantikvarie vid Riksantikvarieämbetet 1972–1987 en utveckling som placerade det antikvariska perspektivet som en självklar del i samhällsplaneringen. Som ledamot i 1965 års musei- och utställningssakkunniga, Mus 65, kunde hon verka för stora omorganisationer, av inte bara riksantikvarieämbetet, där hon som arkeolog hade varit verksam sedan 1951, utan också med tillkomsten av en kulturmiljöenhet vid länsstyrelserna.

Under hennes tid presenterades 1974 en kulturpolitik som i öppenhet och engagemang inte har överträffats med teser som att de det byggda kulturarvet omfattar hela samhällets historia och att dess bevarande är en viktig del för vår känsla av trygghet i samhället.

Att hon var arkeolog hindrade inte Margareta Biörnstad från att aktivt verka för den nya syn på byggnadsvård som man kan säga lanserades med Byggnadsvårdsåret 1975 och för de det nya synsättet att brett infoga industrimiljöerna i kulturmiljövårdens ansvarsområde. Det var också under 1970-talet som kulturmiljövården fick åtminstone något sånär anständiga medel för att stödja kulturhistorisk restaurering.

Under sex år , från 1987 till 1993, kunde Margareta Biörnstad som riksantikvarie skörda frukter av sitt arbete, men hon fick också uppleva den nedrustning av verksamhetsområdet som sedan dess har skett. Helt i linje med sin allmänpolitiska syn engagerade hon sig i ledningen för det 1995 startade Kulturarv utan gränser och dess verksamhet vid återuppbyggnaden av Bosnien och Hercegovina. Hon tilldelades en mycket lång rad hedersutmärkelser.

Margareta Biörnstad var van vid att spela med de stora grabbarna, som dotter till det socialdemokratiska statsrådet Per Edvin Sköld och syster till framgångsrika bröder. Hennes intellekt, vältalighet och inneboende auktoritet gjorde henne till en självklar ledare. Det var också hon som med sitt vida kulturpolitiska program kunde attrahera undertecknad att söka några outplånliga läroår hos henne vid mitten av 1970-talet.

Fredric Bedoire,
Professor emeritus